Spöket som lade rabarber på silvret

Jag känner inte längre igen mig i det här landet, tänkte Sten Falk dystert och väjde för en ölburk som någon oansvarig medborgare hade kastat ur bilen.
Jag känner inte igen mig, tänkte han igen och stirrade ut i den våta dimman som vältrade sig in från havet och bredde ut sig som sockervadd mellan de dystra granarna. Det är väl dimman, antar jag. Om det lättar kan jag nog hitta hem.
Orsaken till att detektiven cyklade i dimma var att han hade varit på spaningsuppdrag vid smugglarkungen Nils Fagins gamla förfallna bondgård. Och orsaken till det var att hela den undre världen surrade av rykten om att gråbrödernas gamla silverskatt snart skulle säljas utomlands.
För många hundra år sedan hade gråbrödernas kloster legat vid ån, inte långt från stadens stora kyrka. Och gråbröderna hade varit rika, deras silversamling var omtalad så långt bort som Köpenhamn och Lübeck. Den ansågs som den förnämsta i hela landet, och omfattade både bägare, soppterriner, spottkoppar och såsslevar, allt i äkta silver. Totalt var det 43 kilo prima silver, värt en förmögenhet.

När slottet började förfalla murade en slug munk in skatten i klosterkällaren. För att skydda den spred han ut ett rykte att silverskatten bar en förbannelse, den som var nära den blev sjuk och dog.
Men med tiden hade både förbannelsen och silverskatten fallit i glömska, ända till en dag för trettio år sedan då Sviskons Läderfett skulle bygga ett nytt kontorshus på marken där det gamla klostret hade legat. Några byggnadsarbetare hade funnit gråbrödernas skatt, men innan någon hann säga silverskål var skatten stulen.
Ingen visste vem som tagit den, men alla trodde sig veta vem som hade gömt silvret: Nils Fagin, redan då undre världens okrönte kung.
Polisen hade redan då vänt upp och ner på hans gård strax utanför staden, men man hade vare sig hittat silverskedar eller såsslevar, mer än de solkiga bestick som hälarkungen själv hade i kökslådan.
Då räknade kriminalpolisen med att gråbrödernas silver var nedgrävt någonstans, och de hade gått fram med hackar och spadar tills området kring Faginekulle gård såg ut som en potatisåker. Men polisen hade inte hittat någonting, mer än borttappade lieblad och gamla konservburkar. Fagin själv hade bara skrattat och sått potatis där polisen hade grävt.
Det var nu trettio år sedan men minnet av den stora silverkuppen fanns kvar, både hos stadens polis och i den undre världen, där silverkuppen ansågs som den största stöten i mannaminne.
Sedan ryktet hade börjat gå om att silverskatten skulle säljas, hade polisen bevakat Faginekulle gård. Men de hade tröttnat efter ett par veckor, och då hade Sten Falk fått uppdraget. Det var stadens stadsmuseum som hade hyrt detektiven.
- Denna ovärderliga skatt får inte försvinna utomlands, hade museichefen förklarat och samtidigt stoppad en bunt sedlar i Falks näve.
Så med kikare, revolver och den gamla militärpälsen som skydd mot höstkylan hade detektiven bevakat Faginekulle gård dag efter dag.
Men den sluge hälarkungen hade hållit sig inomhus. Inga skurkar hade gått runt med spadar och hackor, inga mystiska säckar, lådor eller skrin hade synts till.
Just denna eftermiddagen hade dimman kommit smygande. När gården var helt inbäddad i gråvita slöjor hade Sten Falk givit upp, det verkade inte troligt att ens en slipad skurk som Nils Fagin skulle kunna hitta sin skatt i den mjölkvita dimman. Den var så tät att Falk knappt hade hittade sin tjänstecykel, och på de smala skogsvägarna kring hälarnästet hade han alldeles villat bort sig.
Just snyggt detta, tänkta han ilsket och tog några extra tag med tramporna. Då gick kedjan av med en smäll.
Allt ska då en privatdetektiv stå ut med. Och mörkt börjar det bli också. Det var nästan så det kändes lite spöklikt. Tur att det inte finns spöken, tänkte Sten Falk och började leda cykeln in i den tätnade dimman. Då hördes ett svagt, men alldeles tydligt ylande.
Detektiven stod stilla stirrade in i dimman. Där hördes ljudet igen, ett skrik som föll ner till ett plågat jämrande.


Det kan inte vara ett spöke, tänkte Falk. Måste vara en varg, eller en hund. Eller så är det någon som är i fara! Någon som behöver någon som mig! Detektiven tänkte började springa efter vägen.
Alla som sprungit i dimma med en trasig cykel vet att det är mycket svårt. Och inte blev det bättre av att det redan hade börjat bli mörkt. Rätt vad det var snubblade detektiven på sitt skosnöre och föll med tjänstecykeln över sig.
- Aj, ropade detektiven.
- Aj, aj, oj, hördes ur dimman. Och det lät som om rösten var helt nära.
- Hallå, är det någon där, ropade detektiven ut i den vita dimman.
- Hjälp, hjälp, jag är här! Hjälp mig!
Sten Falk stoppade handen i regnrockens innerficka och drog fram sin tjänsterevolver. Det kändes tryggt att hålla i den svala metallen när han trevade sig fram i oktoberdimman.
- Lugn i stormen, ropade han och tog ett stort kliv framåt. Då träffade något med stor kraft rakt i panna på honom!
När det svartnade för ögonen var Sten Falk för ett ögonblick övertygad om att han blivit slagen av en skurk som gömt sig i dimman, men när han höjde revolvern såg han det låga utskjutande taket. Han stod framför en liten rödmålad stuga.
Detektiven trevade över pannan. En bula hade redan börjat växa i pannan, och Sten Falk tittade argsint på takkanten.
Borde vara straffbart med så låga tak. Tur att jag har hatt, annars skulle jag säkert vara död vid det här laget, tänkte han bistert och knackade på dörren med revolverpipan.
Kvinnan som öppnade stugdörren såg ut att vara minst hundra år. Och i handen höll hon ett hagelgevär. Även det såg ut att vara minst hundra år gammalt.
- Är det du som försöker förgifta mig, frågade hon och stirrade på detektiven bakom hagelbössan.
- Mitt namn är Falk, Sten Falk. Och jag är här för att hjälpa dig.
- Tack, tack, mumlade gumman, sänkte sitt gevär och klev in i stugan.
Falk böjde sig ner och följde efter, det var knappt att han kunde stå rak i den gamla torpstugan. En ensam fotogenlampa kastade ett blekt ljus över rummet, som både verkade vara kök, sovrum och vardagsrum på samma gång.
- Voj, voj, suckade den gamla kvinnan och lade sig på den kökssoffan.
Falk stoppade diskret undan sin revolver och bad kvinnan berätta.
- Jag har så ont i magen. Någon försöker förgifta mig, det är en sak som är säker. Någon försöker ta mitt liv. Någon smyger in med gift i mitt hem, kan du tänka dig det, hos en gammal människa…
Längre hann hon inte förrän magknipet satte in igen. Och när det gjorde riktigt ont, då ylade hon så att det lät som en sorgsen hund. Men Sten Falk tog fram sin svarta anteckningsbok och mellan ylandena lyckades han i alla fall få reda på vad som hade hänt.
Kvinnan hette Astrid Florén och var åttio år fyllda. Hela hösten hade hon plågats av magknip, som bara blev värre och värre för varje vecka.
- Har ni inte varit hos doktorn?
- Bah, den lunsen, fnös Astrid Florén. Han hittar aldrig några fel. Jag har slutat gå dit.
- Polisen då, vad säger dom?
Hon ruskade på huvudet.
- Jag bjöd den där blekfisige kommissarie Krydda på rabarberkräm. Och då var det inget gift i grytan. Men dagen efter, då hade den lömska giftmördaren varit framme igen!
- Giftmördare, frågade Falk spänt och ritade en dödskalle i anteckningsboken.
- Jo, jo, det handlade det om minsann. För varför skulle annars rabarberkrämen vara förgiftad?
Falk tittade mot spiselhällen. Där stod en gammal kopparkastrull med rabarbersoppa. Bredvid låg, på en utbredd tidning, en rejäl trave med rabarber. Eftersom det var höst var rabarberstjälkarna grova som gurkor.
- Det är en giftmördare som kommer som ett spöke om natten. Jag låser dörrar och fönster, ändå tar han sig in. Jag sover med geväret bredvid sängen varje natt, ändå kommer han in som en osynlig ande, och förgiftar min mat, sade Astrid Florén och pekade med ett rynkigt pekfinger på koppargrytan med rabarberkräm.
Även en härdad detektiv som Sten Falk ryste till. Spöken, de var inte lätta att tas med.
- Äter du alltid rabarberkräm, frågade han för att byta samtalsämne.
Gumman nickade.
- Jag får den av en granne,
Hm, tänkte Sten Falk. Ett osynligt spöke som kommer om natten, rabarber som blir förgiftad, en gammal kvinna med hagelgevär. Detta var verkligen en soppa.
- Men säg mig, rabarbern är kanske förgiftad redan när ni får den?
- Nej, sade Astrid och skrynklade ihop munnen i en grimas, det är den inte. Nykokt rabarbersoppa, den klarar jag alltid. Men se dagen därpå, då har giftblandaren varit framme, då blir jag alltid sjuk, men en förfärlig magknip.
Sten Falk lutade sig fram över koppargrytan. Den hade en gång varit förtennad på insidan, men det mesta av förtenningen hade slitits av med tiden. Men gumman hade i alla fall hållit den ordentligt renskrubbad och putsad.
- Du har inte försökt att äta något annat än rabarbersoppa?
- Ser jag ut att vara gjord av pengar, sade Astrid Florén argt och slog ut med armarna.
Sten Falk var tvungen att medge att Astrid Florén inte alls såg ut att vara gjord av pengar. Mest liknade hon en argsint fågelunge, så smal var hon innanför de bylsiga kläderna.
- Får man gratis mat, då äter man den, sade hon bestämt.
Envis dam det där, tänkte Sten Falk och tittade ut genom fönstret där dimman nu långsamt började ge sig, samtidigt som höstmörkret lade sig över markerna utanför. Långt bort, vid kanten av nästa skogsbryn, glimmade ett svagt ljus.
- Är det Faginekulle gård som syns där borta?
Gumman nickade.
- Herr Fagin, Gud signe honom, han ger mig sin rabarber gratis, och är den ende som oroar sig för min hälsa. Han har erbjudit sig att köpa torpet mitt när jag blir för sjuk för att bo kvar, den hedersmannen. Men här har jag bott i trettio år, och här tänker jag stanna så länge jag kan. Men frågan är hur länge det blir, sade hon och tog sig åt magen. Aj, aj, nu kommer det, igen, knipet, det kommer och går, sade hon och gned sig över den ömmande magen.
- Jag vaktar här i natt, sade Sten Falk bestämt. Vi ska nog röka ut det där giftspöket.
Astrid Florén tackade för hans vänlighet och frågade om han inte ville ha lite rabarbersoppa. Men trots att det sög av hunger i detektivens mage tackade han nej, vänligt men bestämt.
- Men jag kokar en ny sats, sade Astrid och började med förvånansvärd snabbhet att hugga upp rabarberstjälkar med en liten yxa. Efter att ha noga diskat ur grytan blandade hon rabarber, socker och vatten i den. Sten Falk kommenderade hon ut i vedboden för att hugga upp lite mer ved, ”lika bra, nu när det finns en karl i huset”.
Intet mänskligt får vara främmande för en privatdetektiv, tänkte Sten Falk en halvtimme senare när han bar in en famn med nyhuggen björkved. Han försökte öppna vedlåren, men fann att locket var fastspikat.
- Har varit så sedan hedenhös, vet inte varför. Men lägg veden där, vet jag, sade Astrid Florén och pekade på ett hörn av rummet.
Rabarbersoppan var vackert rosaröd, och smakade faktiskt alldeles utmärkt.
- Men giftspöket har inte var inte här än, sade gumman.
Medan Astrid Florén diskade tallrikarna tittade detektiven misstänksamt på sin mage. Men den verkade inte lida av något magknip. Efter att ha spelat några partier Fia med knuff, där Sten Falk förlorade alla, förklarade Astrid att det var sängdags, åtminstone för henne. Snart snarkade gumman på sin kökssoffa med ett gammalt vaddtäcke över sig. Som huvudkudde hade hon det gamla hagelgeväret.
Detektiven tryckte in några vedträn i spisen, släckte fotogenlampan och satte sig att vänta på spöket som spred sitt ondskefulla gift. Björkveden knastrade i eldstaden, det knäppte och knakade i det gistna gamla golvet, och ute hade en höstblåst sopat undan dimbankarna. Rutorna skallrade svagt när det kom en kåre, men annars var det så tyst det kan bli i ett hus på landet om hösten.
För att han något att göra medan han vakade ut spöket satte sig Sten Falk och rengjorde revolvern. Han plockade ut kammarstycket och gjorde rent det med en trästicka, petade bort matrester från kolvsidorna och gnodde pipan blank mot rockfodret. Då och då kastade detektiven ett öga på kastrullen där resten av rabarbersoppan stod och svalnade.
När den gamla väggklockan slog tolv laddade detektiven revolvern med sex patroner. Spöken brukade komma vid midnatt, och Sten Falk skulle vara beredd.
När klockan slog ett hade det ännu inte kommit något spöke och detektiven satte sig i gungstolen för att få det lite bekvämare. Utanför hade blåsten dragit sig ihop till en riktig höststorm, och vinden ylade i skorstenspipan och ven i de otäta fönstren.
Frågan är om några spöken vågar sig ut i natt, tänkte Falk.
Det var det sista han tänkte, för där somnade detektiven med revolvern i handen.
Han vaknade med ett ryck när ett hjärtskärande ylande hördes från kökssoffan.
- Han har varit framme igen. Jag är sjuk, aj, aj, kved Astrid Florén från kökssoffan.
Framför henne stod en tallrik med rabarbersoppa som hon värmt till frukost.
Då gick ett ljus upp för Stan Falk. Äntligen hade han lösningen!
- Hurra, jag har det, ropade Falk och sköt i ren glädje ett skott rakt upp i taket.
- Har vad då, magknip?
- Jag vet vem som förgiftar dig, och hur, och varför. Nu ska det bli ett slut på detta, sade Sten Falk och plockade upp mobiltelefonen med nummerskiva ur kavajfickan.

Ledtråd: Man ska man bara koka rabarber i stålkastruller. Varför det? Och vad betyder den igenspikade vedlåren egentligen?


Lösning: Det dröjde nästan en timme innan kommissarie Krydda hade letat sig fram till den ensliga stugan där en bister Sten Falk och en magsjuk Astrid Florén väntade. Han var alldeles röd i ansiktet av upphetsning när han slog upp den gamla dörren.
- Är du en giftmördare på spåret? Vem är mördad?
- Offret ligger på kökssoffan. Men hon är inte död än. Det hindrar inte att en djävulsk plan har satts igång, sade Sten Falk och pekade på kökssoffan där Astrid låg med händerna över den värkande magen.
- Vem ligger bakom detta illdåd, frågade Krydda och tittade på den lidande Astrid Florén.
- Ganska länge var ett spöke den mest misstänkte. Men spöken brukar inte förgifta äldre damer. Så när jag vaknade insåg jag vem som låg bakom, och varför. Och just nu är det gamla spöket på väg hit, om jag inte tar fel. Det är bäst vi fattar posto.
Falk och Krydda ställde sig på var sin sida av dörren. Detektiven drog sitt vapen och kommissarien tog fram sina dyrksäkra handbojor.
Efter några minuter knackade det på dörren.
- Ho, ho, är det någon hemma, hördes en välbekant röst. Och in genom dörren klev en välkänd figur. Det var hälarkungen Nils Fagin, med ett stort fång av höstrabarber under armen.
- Din skurk, ropade Sten Falk och höjde revolvern.
- Din orm, väste Krydda och fäste handklovarna runt hälarkungens handleder.
- Ditt kräk, stönade Astrid från kökssoffan och sträckte sig efter hagelgeväret. Men Sten Falk petade undan det med foten, han ville inte ha någon skottlossning i den lilla stugan.
- Vad betyder detta? Släpp mig genast, ropade Nils Fagin och ryckte i handbojorna.
- Ånej, sade Sten Falk. Du har medvetet förgiftat den stackars Astrid. Du har gett henne riktigt sur höstrabarber i flera veckor. Du anar inte hur ont hon har haft i magen.
- Jag förstår inte, sade Krydda och snurrade sina mustascher.
Sten Falk förklarade. Rabarber innehåller oxalsyra, en av de starkaste syror som finns i vanlig mat. Ju längre rabarbern får växa, desto mer oxalsyra bildas det i stjälkarna. Och rabarber måste kokas i en stålkastrull, är kastrullen av aluminium eller koppar så löser syran upp metallen. Man riskerar helt enkelt att bli metallförgiftad.
- Du är smart, Nisse lille, du visste att Astrid var för snål för att åta något annat än din rabarber. Hon kokade en stor gryta och åt lite då och då, allt medan syran löste ut metallen. Kopparförgiftning, det är inte att leka med det!
- Och varför skulle jag göra det, frågade Nils Fagin trumpet.
Sten Falk svarade inte utan klev bort till den igenspikade vedlåren. Med en knyck av spiselkroken bröt han upp locket. Utan ett ord stack detektiven ner armen och lyfte med stor möda upp en brun säck som klirrade dovt.
- 43 kilo, mina herrar. 43 kilo rent silver. Gråmunkeklostrets silverskatt är återfunnen!
- Jag förstår ingenting, sade Krydda.
- Det gör inget, förklarade Sten Falk generöst. Sätt skurken i polisbilen så berättar jag på vägen till polisstationen.
På vägen till staden satt Nils Fagin i baksätet och svor så det osade. Sten Falk undersökte de gamla silverskålarna, och knackade förnöjt på föremålen.
- Prima kvalité de gjorde förr. Och du, Nisse, sluta svär! Lärde inte din mamma dig att det är fult att svära?
Men det hjälpte inte, och medan Nils Fagin levererade den andra osande kötteden efter den andra berättade Sten Falk hur allt hängde ihop.
När polisen letade efter silverskatten för trettio år sedan lyckades de aldrig hitta den på Faginekulle gård. Det berodde på att Nils Fagin hade gömt den i ett ödehus en bit bort, i vedlåren. För säkerhets skull hade han spikat fast locket. Och där blev skatten liggande. Men det bar sig inte bättre än att Astrid Floren köpte torpet och silvret blev liggande i den igenspikade vedlåren. Åren gick, och med tiden slutade Astrid Floren att gå ut, mer än för att hämta ved och vatten. Och hur skulle Fagin då hämta stöldgodset?
- Jo han gav den arma kvinnan rabarber full av oxalsyra, rabarber som aldrig borde ha ätits av människor, rabarber som hon kokade i sin koppargryta. Hon skulle bli så sjuk att hon sålde torpet till Nils Fagin. Då kunde han i lugn och ro hämta silverskatten och sälja den vidare, förklarade detektiven när de svängde upp framför polishuset.
- Men spöket då, undrade Krydda.
- Det var ju svårt att hitta någon annan förklaring. När rabarbern var kokt hade det inte hunnit lösas ut särskilt mycket koppar. Men dagen efter, när den hade stått en natt, då var det rejält med koppar i soppan.
- Du är fantastisk, Falk!
Men i en detektivs hårda verklighet finns det inte något utrymme för gastar, det räcker med människornas ondska, sade detektiven bistert.
- Så kan det gå när man vill lägga rabarber på en silverskatt, konstaterade Krydda. Eller vad säger du lilla Nisse?.
Hälarkungen från Faginekulle gård svarade emellertid inte, han hade tappat rösten efter allt svärande. Det enda som hördes från bilens dammiga baksäte var det elaka ljud som bildas när någon gnisslar tänder riktigt hårt.

TILLBAKA TILL DECKARGÅTOR