Slaget vid Härjareberget och det stora gästabudet
   
 
 

Hugo Härjaren försökte låta som ett rytande lejon, när han med svärdet Blåtunga i högsta hugg rusade in i hopen med krigare. Men han påminde mer om en uppretad vildsvinsgalt, som gav ifrån sig gälla skränanden. Vikingahären hade suttit gömd i barrskogen nedanför det stora berget och väntat på att Erik Blodyxas män skulle komma förbi på väg mot Jungfrukällan för att vattna sina hästar. Men i morgondimman möttes de istället av bärsärkarnas blodtörst, och i ett kaos av klingor och rödskäggiga vrålande män som med vilda blickar och med fradga och snor rinnande nedför skägg och bröst, stupade de överraskade kämparna i ett virrvarr av sina egna avhuggna armar och ben. Kapade huvuden rullade som bowlingklot över mossan och gräset.


 

 

När skriken tystnat och endast kvidanden och suckar kunde höras lite varstans i högarna med kroppar, stod vikingarna som segrare i diset. Hugo Härjaren hade klarat sig oskadd med några få skråmor, och de flesta av hans män hade överlevt med mindre blessyrer. Någon saknade ett öra eller en nästipp, men de flestas lemmar satt på plats. Hugos närmaste man, Torbjörn Tveskägg, hade blivit av med två fingrar och en tå.
– Äsch, jag lägger på lite hästskit, sa han oberörd, så läker det till kvällen.

Ja, de var riktiga hårdingar, dessa män. När Erik Blodyxas här blivit nedhuggen till sista man var motståndet i stort sett borta. Byborna hade varit mycket underlägsna, helt utan befästningar och effektiva vapen. Och med den plötsliga överraskning som anfallet hade kommit, hade de varit chanslösa. De kvinnor och barn som fanns kvar, var tvungna att ta emot de nya herrarna och lyda deras minsta vinkar. Och om någon enstaka dumdristig uppstudsling vågade sig på att spjärna emot, hängdes han snart upp och ner i ett träd, eller bands fast på något av de snurrande vagnshjulen, innan han förvandlades till råbiff.

Dimman lättade. Hugo Härjaren gav order om att ordna ett gästabud för att fira segern, och efter att ha roat sig med ett par unga bondflickor på en höskulle en stund, slog han sig ned vid ett långt bord som dukats med mjöd och frankiskt vin, helstekta gödsvin, lamm och gäss, nybakat bröd, ostar, skinkor, blodkorv och salt, fet sill. Han lade ifrån sig svärdet Blåtunga på ekbordet och tog först en stor tugga av blodkorven.
– Åhhh... det är timjan i, sa han med bruten röst, och ett saligt utryck i det rödbrusiga ansiktet.

Det var signalen för alla de andra krigarna att hugga in på bordets överdåd. Något direkt bordsskick var det inte frågan om. Alla högg för sig det bästa de kunde, och ett hejdlöst supande, glufsande och rapande satte igång. Dess like har man sedan dess inte sett maken till. Ja, det talas än idag om Det Stora Gästabudet, 14:e maj 978, efter slaget vid Härjareberget. För det var så berget fick heta efter bataljen.

 

 

 

 

 

 

Nästan två dagar senare, när allt var uppätet och Hugos män låg överallt med uppsvullna magar och snarkade, fyllde vikingahövdingen sin dryckespokal med den sista slatten mjöd och höjde kärlet mot himlen. Med rödsprängda ögon och med skägget fullt av stelnat stekflott och ister, stirrade han uppåt mot de mulna skyarna. Han harklade sig och blinkade med ögonen, sträckte upp pokalen ännu mer, och utbrast med ett bakrusigt kraxande:
– Hör upp, era krakar! Folkets fruktan... det är min belöning! Med denna skål till Oden, Freja och Tor grundar jag, Hugo, härskaren, härmed... staden..öhh..staden...
Det svartnade för hans ögon av ansträngningen.
– ...Staden..
Hugo Härjaren vacklade till och föll ihop, avsvimmad, utmattad av allt krigande och festande.

Ingen vet vad han hade hittat på för namn på staden, om han nu hade det. Kanske det var lika bra, för det hade säkert inte varit något vackert.

I vilket fall som helst är detta förklaringen till att staden heter just Staden. Och ingenting annat.

Antecknat efter historiska källor av



Hector Skarabé
Professor i historia

Museichef vid
Historiska museet

Besök Staden här och gå till olika platser

STARTSIDA